Peter Göttinger, ledamot
Jag flyttade som ung från Norrland till Örebro för läsa till lärare. Jag längtade ofta hem tills
jag gjorde en praktik i Bergslagen. Naturen var skiftande och storslagen som hemma. Människorna med
stoltheten, hjälpsamheten och en kollektiv vikänsla var också som hemma. När vi pluggat färdigt och
skulle bilda familj, körde vi runt på helgerna i hela Örebro län för att hitta rätt plats. Fulla av
lycka hittade vi allt vi sökte utanför Nora i Husby. En Astrid Lindgren-drömsk miljö för våra barn
att växa upp i.
Ibland tar man den för given. Men ofta skänker platsen livskvalitet och frid.
Paddlar ofta ut på sjön. Hur mäter man värdet på att titta ut över sjön, känna lugnet, se bergen
möta horisonten och ta det där djupa andetaget? Jag är rädd för att det är först när jag förlorat
känslan, när blicken möter 11st 300 meter höga blinkande snurror, som jag vet värdet av det där
speciella andetaget. Skulle man sätta en siffra på alla individers stunder av naturupplevelser i
området, är jag övertygad om att ett bygge skulle vara en stor förlustaffär.
Jag tänker sällan på vardagens alla ljud. Men när pappa hälsar på i Husby pratar han ofta om den
magnifika tystnaden som vi har. Han njuter verkligen av den. Analyserar den som ett gott vin och
förklarar ivrigt hur alla små ljud i naturen kan träda fram. Bland flera saker är jag också rädd att
platsen där vi bor ska förlora sin storslagna tystnad.
Grundfrågan blir då om vi vinner något annat? Är vindkraft runt om i Sveriges byar en del av en
bättre miljö för kommande generationer? Svaret är komplext. Vill du ta ansvar, läs på. Och bli
misstänksam när förklaringen görs enkel. Speciellt när utländska vinstintressen betalar för svaren.